Debatt: Räntehöjning är ingen självklarhet

Den som argumenterar för fortsatta räntehöjningar måste använda en rejäl konsekvensanalys och visa konkret hur ytterligare högre ränta faktiskt skulle bidra till lägre inflation, skriver nationalekonomen Klas Eklund. Uppdaterad: 21 augusti 2023, 09:32Publicerad: 21 augusti 2023, 09:00

Debattredaktionen

Text

Inflationen ligger fortfarande klart över målet: KPI på drygt 9 procent, och målvariabeln KPIF över 6 procent. Så gott som alla analytiker tror därför att Riksbanken kommer att höja styrräntan minst en gång till – vilket också är vad banken själv indikerat.https://bfe0bc9129374624ebd2b4b2d15f8085.safeframe.googlesyndication.com/safeframe/1-0-40/html/container.html

Receptet tycks självklart: Hög inflation – höj räntan! Men det är långtifrån självklart, om man funderar närmare på vad som driver inflationen och på konsekvenserna av olika policyval.

Det som lyfte inflationen 2021-22 var inte hög inhemsk efterfrågan. Det var internationella utbudsstörningar, orsakade av pandemi och krig. Lockdowns och nedstängningar, brist på containrar, halvledare, gas, olja, spannmål. När inflationen nu faller globalt är det också främst en följd av att utbudsstörningarna löses upp, tack vare vaccin, vidgade flaskhalsar, lägre olje- och gaspriser med mera. Den svenska penningpolitiken har bidragit genom att hålla tillbaka efterfrågan, men detta har spelat mindre roll än utbudseffekterna.

I detta läge är det centralt att förstå att inflationssiffrorna som redovisades ovan är tillbakablickande. De anger hur mycket priserna stigit under det gångna året. De anger inte prisstegringstakten just nu, än mindre är de prognoser för framtiden. Att 12-månaderstalen fortfarande är höga avspeglar framför allt att priserna steg snabbt under fjolåret. I takt med att stora månadshöjningar 2022 faller ur statistiken och ersättas av små höjningar 2023 kommer den uppmätta inflationen att fortsätta ned.

Den processen pågår nu. Kortas analysperioden har en stor del av inflationen redan försvunnit. Om vi i stället för att se ett helt år tillbaka nöjer oss med det senaste halvåret ligger faktiskt KPIF under målet 2 procent! Om vi skulle göra som man gör i USA och ”annualisera” statistiken (multiplicera den senaste månadssiffran med 12 eller den senaste kvartalssiffran med 4) blir bilden den samma. Vi ligger nära inflationsmålet, inte långt över.

Samtliga prognosmakare hävdar att de här effekterna kommer fortsätta att dra ned även det vanliga måttet på inflation, dvs årsgenomsnittet. Riksbankens egen prognos är att inflationen är vid målet inom ett år, Konjunkturinstitutet spår att det går snabbare och att vi om ett år ligger under målet. Visst, prognoser kan slå fel, men sådan är bilden just nu.

Förutom de ”baseffekter” som beskrivits ovan bidrar även andra faktorer till att dämpa inflationen. Hushållens reallöner faller och utrymmet att ta från tidigare sparande för att hålla uppe konsumtionen har minskat. Bostadsbyggandet har kraschat. BNP faller, Sverige är i recession. Företagens prishöjningsplaner har störtdykt. Inflationsförväntningarna ligger nära målet, någon löneinflation syns inte. https://bfe0bc9129374624ebd2b4b2d15f8085.safeframe.googlesyndication.com/safeframe/1-0-40/html/container.html

Frågan är vad en eller två extra kvartsprocentiga räntehöjningar egentligen gör för nytta i det här läget, när inflationen ändå är på väg ned. Är den möjliga – sannolikt marginella – effekten på inflation värd de samhällsekonomiska kostnader som åtföljer högre räntor? Svenska hushåll är mer räntekänsliga än andra länders, på grund av korta räntebindningstider. Redan i dag kläms de hårt, konsumtionen sjunker kraftigt, betydande risker finns i fastighetssektorn, och svensk real tillväxt ligger långt under våra grannars.

Vad är vitsen med att ytterligare trycka ned sysselsättning och produktion för att bekämpa fjolårets inflation, när dagens inflation faller av sig själv?

Kanske någon fruktar att fortsatt rysk aggression höjer priserna på gas, olja och el igen? Ja, den risken finns. Men sådana externa utbudschocker låter sig inte hanteras med inhemska räntehöjningar. Snarare bör finanspolitiken aktiveras.

Eller måste den svaga kronan försvaras med högre ränta? Tja, kronan tycks långsiktigt försvagas nästan oavsett ränteläge. Vi vet inte alls hur mycket räntan måste upp för att ge kronan tillräckligt stöd – eller ens vad som ska betraktas som tillräckligt. Är det verkligen så att försvaret av kronan kräver en högre ränta än vad som är förenligt med god inhemsk ekonomisk utveckling reses stora, fundamentala frågor som går långt utöver dagspolitiken: Var inte poängen med rörlig växelkurs och egen valuta just att vi skulle vara självständiga och slippa ett kostsamt kronförsvar? Ska verkligen kronan tillåtas bakbinda politiken, än en gång? Plötsligt blir Euro-frågan aktuell igen – från ett något oväntat håll.

Man bör inte slentrianmässigt argumentera för att styrräntan ska upp bara för att tillbakablickande inflationsdata fortfarande är höga, drivna av utbudsstörningar i fjol. Under perioden med låg inflation fastnade Riksbanken i ett tunnelseende, där man använde alltför låga räntor i ett futilt försök att pressa upp inflationen – med svåra bieffekter i form av fastighetsbubbla och hög skuldsättning. Nu bör inte samma fel upprepas, från andra hållet.

Den som argumenterar för fortsatta räntehöjningar måste således använda en rejäl konsekvensanalys. Visa konkret hur ytterligare högre ränta faktiskt skulle bidra till lägre inflation, utöver vad som automatiskt kommer från utbudssidan – liksom vilka bieffekter den för med sig. Och vilken valutapolitik Sverige långsiktigt bör föra.

Medborgarna har rätt till en rejäl, öppen analys av exakt vad en eventuell räntehöjning väntas ge, och till vilka kostnader. Och varför dessa kostnader i så fall skulle vara – som det numera heter i riksbankslagen – ”proportionerliga”. Det vill säga värda att ta. Den senaste penningpolitiska rapporten innehåller inga sådana analyser alls.

Klas Eklund Senior Economist, Mannheimer SwartlingDetta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.